Tove, 40, låter sig inte hindras av stamningen: ”Jag kan inte vara tyst”

Text: Linda Andersson
Foto: Thomas Carlgren

— När jag skulle svara fick jag inte fram ett ljud, det bara låste sig. Jaha, vad ska jag kunna byta ut lärare till? tänkte jag panikslaget. Pedagog ligger ju inte direkt bättre i munnen, konstaterar hon med ett skratt.

— Att personen som ställt frågan syrligt undrade om jag inte visste vad jag jobbade med gjorde knappast saken bättre. Det uppstod en pinsam tystnad som jag försökte bryta genom att skämta bort det hela.

Vill sprida kunskap om stamning

Det var varken första eller sista gången någon i omgivningen har hasplat ur sig plumpa och obetänksamma kommentarer om Toves stamning. Vissa kommentarer har varit mer sårande än andra. Som den där gången en ytlig bekant frågade om hon hade problem med svalget och härmade hur hon lät. Händelsen blev upptakten till Toves nyutkomna bok om stamning: ”Jag tror det bröts, du försvann”.

— Jag insåg att kunskapen om stamning är så låg att jag var tvungen att göra någonting. Jag hoppas att boken ska leda till att människor vågar fråga stammande personer om deras stamning. Det gäller bara att ställa frågorna på ett respektfullt sätt.

I sin bok har Tove intervjuat kända och okända personer som stammar – däribland de före detta elitidrottarna Jan Boklöv, Robert Kronberg och Sophie Gustafson — och andra som ur olika perspektiv har erfarenhet av stamning. I boken berättar hon också om sin egen livsresa med stamningen som en ständig följeslagare.

Tove var bara fyra år när det uppdagades att hon läspade och stammade. Hon lovordar sina föräldrar som alltid har stöttat henne och hörsammat hennes vilja. När hon var mindre lät de exempelvis henne välja om hon själv ville ringa sina kompisar eller få hjälp med det. Men Tove tvekade aldrig att själv greppa telefonluren, trots att stamningen hela tiden fanns där.

Retades under skoltiden

Då hon kom upp i skolåldern blev det tuffare att ha svårigheter med talet. I mellanstadiet fick hon glåpordet ”stamapa” kastat efter sig. När Tove varje måndag hämtades tidigare för ett besök hos logopeden och klasskompisarna nyfiket undrade vart hon skulle blev stamningen än mer påtaglig.

Varje gång högläsning stod på schemat hittade Tove olika strategier för att i bästa fall slippa förnedringen i att staka sig. När hennes högläsningsstycke närmade sig var standardtricket att smita ut på toaletten. Men det fanns tillfällen när ingen uppfinningsrikedom i världen kunde rädda henne från de fruktade talsituationerna då allas ögon och öron var riktade mot henne.

— Inför varje redovisning jag skulle hålla var jag jättenervös. Jag minns speciellt när jag i sexan skulle ha en redovisning om Heliga Birgitta. Jag hade förberett mig enligt konstens alla regler och till och med besökt klostret i Vadstena. Men när det blev min tur att ställa mig framför klassen fick jag knappt fram någonting av allt det jag hade tänkt säga. Mitt tal låste sig gång på gång.

Tove önskar att lärarna hade tagit hennes uppenbara obehag på allvar och pratat med henne istället för att undvika problemet. Idag när hon själv är lärare på lågstadiet försöker hon vara lyhörd för elevernas känslor kring att prata högt inför klassen.

— Jag är mån om att anpassa undervisningen efter elevernas förutsättningar för att de ska känna trygghet. Det är viktigt att högläsningen känns lustfylld så att alla vill och vågar läsa. Man ska inte ta för givet att alla som stammar tycker det är jobbigt att prata inför klassen, för så behöver det inte alls vara.

Låter inte stamningen bli en begränsning

Under arbetet med boken kom Tove i kontakt med flera vuxna stammande som uppgav att de på grund av sin stamning valt andra yrken än det de egentligen hade velat ägna sig åt. Själv har Tove varken låtit stamningen påverka hennes yrkesval eller begränsa henne på andra sätt.

— Nej, snarare försätter jag mig själv i situationer där jag behöver prata. Innan jag blev lärare jobbade jag inom äldrevården och som väktare. Och på min nuvarande arbetsplats är jag fackombud. Det är nog tur att jag är en väldigt utåtriktad person som aldrig kan vara tyst. Annars hade kanske stamningen varit mer hämmande för mig.

Att Tove inte låter sig hindras av sin stamning innebär inte att hon är obesvärad av den. Fortfarande kan det kännas jobbigt att vara föremål för andras uppmärksamhet.

— Under en av mina första lektioner läste jag högt för mina elever samtidigt som jag hade besök i klassen. Medan jag läste hade jag ”Stamma inte!” som ett mantra inne i huvudet, vilket naturligtvis fick effekten att jag stammade mer än någonsin.

Tove understryker att stamningen inte enbart har med nervositet att göra. Hon stammar även i avslappnade sammanhang som när hon är hemma med familjen. Varken de två sönerna eller hennes elever har kommenterat Toves stamning förrän hon själv tog upp saken med dem.

Att upplysa om stamningen innan hon tar till orda inför en grupp har hon aldrig känt sig bekväm med. Varje gång hon sitter på ett möte och hör den gamla välbekanta frasen ”nu ska vi gå en presentationsrunda” infinner sig en klump i magen. De största utmaningarna i lärarrollen bjuder de återkommande föräldramötena på.

— Jag blir osäker på om jag kommer att få fram allt jag vill berätta och oroar mig för att åhörarna kanske kommer att tröttna. Under pandemin spelade jag och en kollega in ett föräldramöte digitalt. När jag inte kan se hur mottagarna reagerar frågar jag mig om de kommer att orka lyssna färdigt på mitt anförande eller bara snabbspola förbi det.

Det finns en god anledning till att Toves bok bär titeln ”Jag tror det bröts, du försvann”. Otaliga gånger har hon fått höra just de orden när hon har ringt teleoperatörer, försäkringsbolag, 1177 Vårdguiden och andra som inte vet om att hon stammar.

— I regel tror personen i andra änden att min tystnad beror på att jag har dålig mottagning. Det har till och med hänt att någon har lagt på. Jag blir enormt frustrerad varje gång det händer.

Inför större möten eller en intervju som den här förbereder Tove sig genom att göra andningsövningar, öva in svar på förväntade frågor, massera käken och lyssna på peppande musik. Att ständigt behöva hålla knivskarpt fokus på sitt tal och ha en arsenal av utbytesord i beredskap ifall det tänkta ordet inte vill komma ut är utmattande. Efter ett viktigt samtal är Tove ibland rödflammig i ansiktet av anspänningen.

Men även om hon får betala ett högt pris för sin snacksalighet vill Tove framöver göra det som är många stammande personers värsta mardröm: Föreläsa inför stora grupper människor.

— I första hand hoppas jag få hålla föredrag för lärare, rektorer och andra som jobbar med ungdomar. Sedan vill jag gärna vara en förebild för andra som stammar. Ingenting ska få stoppa oss från att prata eller följa våra drömmar.

Toves råd till dig som stammar

• Låt inte stamningen hindra dig i livet. Tro på dig själv!
• Låt dig aldrig tystas ner eller avbrytas. Din röst är lika viktig som andras.
• Rätta aldrig eller fyll i ord, uppmärksamma aldrig stamningen. Försök inte heller att dölja din stamning.
• Ta för dig, ta dig rätten att prata. Göm dig inte bakom stamningen.
• Träffa andra som stammar som har ett positivt förhållningssätt till stamning och kan inspirera.

När du lyssnar på någon som stammar

• Avbryt inte utan låt personen tala till punkt. Fyll inte i orden eller avsluta meningarna åt den som stammar. Du kan inte veta vad personen har tänkt säga.
• Ge personen din fulla koncentration när den pratar. Titta inte bort och ägna dig inte åt telefonen. Låt dig inte heller distraheras av något annat under samtalet.

Läs även:

Logopeden förklarar: Det här händer i kroppen när man stammar – och så kan besvären behandlas