Text: Christina Stielli
Foto: Getty Images
En författare fick i en intervju frågan om vilka böcker hen aldrig skulle låta komma över tröskeln och hen svarade snabbt och kort: Självhjälpsböcker!
Det finns en sak jag alltid hittar motivation i, en sak jag alltid går igång på, något jag varje dag liksom har i bakhuvudet: jag vill lära mig någonting. Jag är nämligen inte helt övertygad om att jag är fullärd. Jag tror att det finns saker som andra kan, som jag kan sno, lära mig av, förstå. Det gjorde mig så förvånad, det där snabba svaret som författaren redan hade sugit på länge. Varför skulle du inte vilja lära dig nya saker? Och vad är det med ordet ”självhjälpsbok” som är så provocerande?
LÄS ÄVEN: Kay Pollak: ”Det går att lära sig att få ett bättre och lyckligare liv”
Mamma hade en jättetjock självhjälpsbok hemma. Den hette Bonniers kokbok. Jag lärde mig, på egen hand, alldeles själv, med hjälp av boken, att röra ihop en bechamelsås när jag var 15 år. Och jag lärde mig koka kola tack vare den självhjälpsboken. En kola som följde mig i många år, ögonen hos mina döttrar rullar när jag påminner dem. Blev ju typ nästan berömd för den.
Varför är självhjälpsboken så provocerande?
Förr i tiden, när det fanns 28 sidor på world wide web och jag skulle tapetsera ett rum (hur svårt kan det vara liksom?) köpte jag en självhjälpsbok om att tapetsera. Och blev en jävel på mönsterpassning. Något jag fortfarande är rätt stolt över. Och de där två romanerna som jag skrev? Alltså, man kanske kan tro att jag föddes med sådana talanger som behövs för att kunna skriva en roman på runt 300 sidor som trycks upp i tusentals exemplar, men hemligheten är att jag läste självhjälpsböcker… om hur man skulle skriva en bra roman.
LÄS ÄVEN: Sluta se dig själv som ett offer: Råden som hjälper dig ur den skadliga mentaliteten
Och en gång, när jag var nere och tuggade på havets botten, övertygad om att jag aldrig mer skulle komma upp till ytan… när jag tänkte att jag var värst, hemsk och otillräcklig, ful och när jag var osäker på allt. Då läste jag och jag läste och läste och utan Cullberg, Kåver, Frankl, Sinek och Ekstrand hade jag tillbringat onödigt mycket tid där nere i gropen.
Jag förstod att sorg inte är farligt
Jag lärde mig så mycket att det i förhållande till priset på böckerna nästan är att betrakta som ett rån. Jag lärde mig att respektera mig själv, mina gränser, jag lärde mig att acceptera det jag inte kunde påverka. Jag förstod att sorg inte är farligt och jag lärde mig att hämnd när man känner sig illa behandlad är jättedumt att lägga tid på (bara en sån sak!).
LÄS ÄVEN: Övervinn dina rädslor – lite i taget: Psykologens bästa tips
Idag har jag plöjt tusentals självhjälpsböcker, för jag vill aldrig sluta hjälpa mig själv. Jag vill aldrig sluta växa, bli bättre, förstå mer, klara av saker jag inte kunde.
Varför är självhjälpsboken så provocerande? Vad går den där författaren miste om? Jag skulle vilja erbjuda mig att låna ut mina böcker. Men tyvärr, det är omöjligt. De är mina uppslagsverk, böcker jag tummat i, ritat i, strukit under i, vikt hundöron i, som jag går tillbaka till när jag tappar bort mig. Ibland behöver jag läsa på igen, om hur jag behöver acceptera det som är tungt, om hur jag kan formulera mitt ”varför” och jag menar kolareceptet… det har man ju inte heller
i huvudet.
Kontakt: christinastielli.se
