Använder ditt barn för mycket sociala medier? Det här ska du vara uppmärksam på

Barns överanvändning av sociala medier kan få stora konsekvenser. Här är 13 varningssignaler att vara uppmärksam på, från ångest till aggressivitet.

Text: Colette Van Luik
Foto: Getty Images

1. Bristande tillit

Skepticism mot andra och misstankar om dolda agendor.

LÄS ÄVEN: Så mår 13-åriga Laika – uppväxt med 100 procent skärmtid

2. Dålig självbild

En klyfta mellan hur man framställer sig själv och ens inre känslor av otillräcklighet och misslyckande.

3. Ångest

Särskilt kopplad till ytligheter och utseendefixering.

LÄS ÄVEN: Dopaminfasta över helgen – fredag kväll till måndag morgon

4. Utseendefixering

Fixering på utseendet och kravet att vara perfekt enligt sociala medierstandarder.

5. Ensamhet

Känsla av isolering och att man föredrar online-vänner framför verkliga möten.

6. Aggressivitet

Ångest som uttrycks genom aggression och irritation.

LÄS ÄVEN: Ditt scrollande kan skada dina relationer: Så här blir du kvitt mobilberoendet

7. Social ångest

Handlar främst om att man drar sig för att umgås med människor i verkligheten för att man är så van att dölja sig bakom en skärm.

8. Psykosomatiska besvär

Fysiska symptom som huvudvärk och magont kopplade till stress och ångest.

9. Prioriteringar

Prioriterar sociala medier över grundläggande behov som sömn, motion och mat.

LÄS ÄVEN: Därför kan du inte sluta scrolla – så påverkar det din hjärna

10. Likgiltighet

Användning av sociala medier utan något specifikt syfte eller engagemang i riktiga frågor.

11. Bristande social kompetens

Brist på empati och intresse för andra människors välmående. Ställer sällan frågor som ”hur mår du?”

12. Försöker upprätthålla en fasad

Ständig ansträngning att framstå som någon man egentligen inte är, särskilt på sociala medier.

LÄS ÄVEN: Finn glädje i en ny hobby: 5 aktiviteter som boostar din hälsa

13. Att man använder sociala medier som en flykt.

Som ett sätt att fly undan negativa känslor eller jobbiga saker som händer i livet.

Källa: Lisa B Thorell, professor i utvecklingspsykologi.