Att som rutinerad vetenskapsjournalist behöva ändra världsbild tar emot, konstaterar Maria Borelius. Ändå var det just det hon fick göra under arbetet med sin nya bok, ”Långlevnadsevolutionen”. Mötet med de många åldringarna ställde gamla sanningar på huvudet. Och samtalen med forskare som David Sinclair, banbrytande åldersforskare och professor vid Harvard Medical School, gav henne en helt ny syn på vad sjukdom och åldrande egentligen är.
David Sinclairs teorier går stick i stäv med det etablerade sättet att se på åldrande — det vill säga att vi med ökad ålder drar på oss krämpor som i förlängningen utvecklas till kroniska sjukdomar och försvagade system. Sinclair menar i stället att åldrandet i sig är huvudsjukdomen och att det är felsignaler inom cellerna som leder till kroniska sjukdomar och försvagningar.
I hans forskargrupp undersöker man febrilt hur man kan motverka denna utveckling. ”Åldrandet är inte nödvändigt på något vis”, förklarade den revolutionäre David Sinclair för en förbluffad Maria.
— Det är tydligt att vi befinner oss vid en korslinje där någonting håller på att hända med vår syn på åldrandet. Folk börjar ifrågasätta den gamla logiken att vi successivt samlar på oss krämpor som till slut slår ut oss och leder till vår död. Många funderar över om de där krämporna verkligen måste komma. Om inte annat kanske vi kan skjuta på dem, så som människorna i de fem blå zonerna som jag besökt har gjort. De får precis samma sjukdomar som alla oss andra, men allt det där kommer i snitt sju till åtta år senare för dem, säger Maria Borelius.
Läs även: Avgörande näringsämnen för ett friskare och längre liv
Orsaker till låg medellivslängd
Innan vi pratar vidare om Marias vistelser i de blå zonerna, där 100-plussarna är fler än någon annanstans i världen, måste vi vidröra utropstecknet på den andra änden av skalan — Glasgow, Europas sorgebarn när det kommer till medellivslängden, som i stadsdelen Carlton är så chockerande låg som 54 år för män.
Bakgrunden till den dystra mortalitetsstatistiken i Glasgow är förstås komplex, men mötet med en lokal forskare som arbetar för att vända siffrorna, förenat med egna observationer på plats, gav Maria ledtrådar till orsakerna bakom Glasgowbefolkningens rekordkorta medellivslängd.
— Glasgow är en stad som är präglad av industrialisering, arbetslöshet och hopplöshet. Många av människorna där lever i social utsatthet. De äter dålig mat i form av exempelvis processade charkuterier, rör på sig för lite, krökar och röker för mycket, saknar trygghet kring barnen och har överhuvudtaget en känsla av att vara satta på undantag. I mataffärer och på restauranger är det svårt att finna grönsaker. Den enda grönsaken som erbjöds på restaurangen där jag själv åt var friterade lökringar. Och ingenstans i staden finns det någonting vackert att fästa blicken på. När jag åkte därifrån kände jag mig faktiskt deprimerad, säger Maria.
Läs även: 5 tips för ett längre liv och en friskare ålderdom
Så lever man i de blå zonerna
I de långlevnadstäta blå zonerna rådde som regel de rakt motsatta förhållandena. Inte nog med att landskapet ofta var betagande vackert, trädgårdarna dignade av grönsaker och frukt. Matvaruaffärer var det däremot skralt med. Många hushåll var nämligen mer eller mindre självförsörjande, och idkade byteshandel med grannarna.
Grönsakerna man åt kom från det egna grönsakslandet och inmundigades gärna tillsammans med ostar gjorda av den hälsosamma mjölken från familjens getter.
Om man någon enstaka gång inkluderade kött i matlagningen var det i mycket sparsamma mängder. Ofta levde man också tillsammans över generationsgränserna med en stor omsorg om varandra.
Läs även: Åldras med glädje: 9 enkla steg till ett längre och lyckligare liv
Förutsättningar för ett långt liv
Även om många var fattiga var de inte socialt utsatta, vilket är en avsevärd skillnad, poängterar Maria. Förundrad kunde hon konstatera att dessa människor utan att ha som medveten föresats att leva hälsosamt hade lyckats skapa de ultimata förutsättningarna för ett långt liv.
Av alla oförglömliga åldringar hon träffade under sina resor var Don Ramiro i Costa Rica den allra oförglömligaste. Den 102-åriga änklingen sammanfattade hemligheten med sitt långa liv i tre ord: ”Arbete. Sprit. Kvinnor.” Att alkohol skulle ha en livsförlängande effekt är förvisso högst tvivelaktigt, men att sex och närhet bidrog till denna mans höga livskvalitet långt upp i åldern verkar däremot vara ett obestridligt faktum.
— Don Ramiro är förmodligen Costa Ricas äldsta Viagra-användare. Vid 102 års ålder var han fortfarande ute och letade efter kvinnor längs vägarna. Han började jobba när han var sju år och har inte blivit given någonting i livet. Ändå hade han en sådan enorm livsglädje. Bara jag tänker på honom börjar jag le, konstaterar Maria.
Inställningen till det egna åldrandet spelar roll
Gemensamt för alla mycket gamla personer som hon mötte var att de alltjämt tog stora tuggor av livet. Trots sin aktningsvärda ålder hade ingen av dem börjat nedmontera sin tillvaro. Tvärtom gick de framtiden till mötes med stor tillförsikt.
— En läkare som jag träffade på Sardinien berättade att om 92-åriga kvinnor där får bröstcancer resonerar de att det här kommer att gå bra. Och döden, ”ja, den tänker jag på dagen innan”, som en gammal kvinna sa till mig. Hur man tänker kring sitt eget åldrande är den livsstilsfaktor som är allra mest betydelsefull. En stor amerikansk studie har visat att man genom att ha en positiv förväntan på sitt åldrande kan förlänga sitt liv med 7,6 år.
När hon hörde talas om studien blev den pragmatiska naturvetaren i Maria återigen utmanad. Kunde det verkligen stämma att man genom att tillämpa någonting så ovetenskapligt som attraktionslagen och positivt tänkande kunde optimera sin hälsa? Naturligtvis var hon tvungen att prova.
Läs även: 5 tips från Maria Borelius: Så får du mer go, glow och glädje
— Av min affirmationscoach lärde jag mig en fantastisk teknik för att skifta tänkandet som kallas för ”contrasting”. Den går ut på att du först tänker ut skitscenariot, som i det här fallet är att jag kommer att träffa en journalist som inte har läst min bok och är allmänt ointresserad av ämnet. Om jag däremot gör mig en stark bild av att du har läst boken och är intresserad och engagerad, då kommer det med största sannolikhet också att bli så.
Det positiva tänkandet har även fått Maria att betrakta sitt eget åldrande med nya ögon.
— Jag har skapat en vibrerande bild av vem jag är och hur jag ska kunna bidra till världen. När man är i min ålder behöver man inte längre vara i tavlans mitt. Det jag vill är att skapa en vacker ram kring andras liv, närmare bestämt mina barns, vänners och läsares liv. Jag tänker mycket på läsarna när jag skriver. Jag vill att boken ska ha funktionen av en studsmatta som får dem att ta sats, hoppa och verkligen skina som sina nya jag.
Ta kommando över det som går att kontrollera
När Maria påbörjade arbetet med ”Långlevnadsrevolutionen” var hon fast besluten att den, till skillnad från hennes tidigare böcker där hon använde sig själv som fallstudie, skulle vara helt fri från personliga inslag. Men ödet ville annorlunda. I samband med en rutinundersökning upptäcktes det att Maria lider av den kroniska sjukdomen osteoporos, eller benskörhet som den också benämns. Diagnosen tog henne minst sagt på sängen.
— Det var jättejobbigt. Jag kände det som att hela jag skulle trilla ihop och undrade varför jag inte hade märkt någonting. När jag frågade min läkare varför just jag hade fått osteoporos svarade han att stress var en bidragande orsak, i kombination med ärftlighet. Flera av mina kvinnliga kusiner har samma sjukdom.
Våra gener kan vi som bekant inte göra så mycket åt. Stressen går det däremot att ta kommandot över. Därmed inte sagt att det är enkelt, speciellt inte för en arbetsmyra som Maria.
— Det där är en ständig process. Jag känner inte att jag behöver vara bäst på allt jag gör, men samtidigt älskar jag mitt arbete. En konkret steg som jag har tagit sedan jag fick min diagnos är att jag från att ha mediterat enbart på morgonen nu också försöker få in en eftermiddagsmeditation. Det är enormt skönt! Yoga, andningsövningar och helkroppsmassagen abhyanga är andra metoder som jag använder för att lugna nervsystemet, summerar hon.
Läs även: Minska inflammationer i kroppen och skjut upp åldrandet: 5 viktiga tips
Maria Borelius om att bli en långlevare
Det kanske allra väsentligaste men också svåraste steget har varit att släppa taget om stressande tankar som Maria har kommit till insikt om inte längre tjänar henne.
— Jag ska ge dig ett exempel: Jag har alltid levt med stor oro för mina fyra barn, i stort som i smått. Har de ätit tillräckligt? Hur går det med studierna och jobbet? Har de träffat rätt partner? Är de ledsna?… Sådana där saker har jag hållit på och bekymrat mig över. När jag först tog upp saken med min coach frågade jag henne lite lamt om det inte är så att ju mer man älskar desto mer har man att vara orolig för. Hon kontrade med att utbrista: ”Stopp där! Hör du vad du säger? Nu har du satt en sådan himla negativ affirmation för ditt liv; att när du älskar, då ska det gå åt helvete.” Med hennes hjälp lyckades jag med tiden skapa medvetna bilder av ljus kring barnen som jag kan vila i. Det betyder inte att jag inte uppfattar när någon av dem har problem, men numera har jag en grundbild av att allt kommer att sluta bra.
Läs även: Babben Larsson om sitt sockerberoende: ”Jag tappade kontrollen över ätandet”
Detsamma gäller förhoppningsvis barnbarnen Ella och Leone, som Maria har tillägnat boken. Men hur långt är hon egentligen beredd att gå för att förhöja sina chanser att bli en långlevare som får se kommande generationer födas och växa upp?
— Om du tänker dig en tregradig skala där ett är att man superextrem och tre är att man säger ”jag tänker inte göra någonting, livet får ha sin gilla” så är jag en tvåa. Jag är beredd att göra saker som jag själv uppfattar som rimliga, så som att ta kosttillskott och experimentera med kost och träning. De saker jag provar på har inga stora avigsidor. Det är lite så man får tänka: Vad är det värsta som kan hända om man intermittentfastar? Jo, att man blir hungrig.
Drivs av att göra nytta
När vi ses är Maria på några dagars tillfälligt besök i Stockholm. Efter ett par år i Rom har hon och maken Greger flyttat vidare till den italienska landsbygden. På den gamla bondgården som de köpt gror nära hundra olivträd. Där finns också gott om utrymme för den köksträdgård som Maria planerar att så småningom anlägga. Livet igenom har hon känt en stark samhörighet med växter.
— Jag tror att jag har varit medicinkvinna i något tidigare liv. Jag har alltid varit intresserad av hur man kan kombinera olika örter i läkande syfte. Och ända sedan jag var liten har det känts naturligt för mig att lägga händerna på människor som är sjuka.
Intresset för vetenskap fick Maria från sin pappa som var kemist och ingenjör. När det blev dags för gymnasiet var den naturvetenskapliga linjen det självklara valet. Med sina toppbetyg därifrån kunde Maria sedan välja praktiskt taget vilket utbildning hon ville.
Läs även: Lindra dina klimakteriebesvär: Kost, träning och återhämtning
— Först funderade jag på att bli läkare, men sedan insåg jag att man i läkaryrket måste följa väldigt många föreskrifter. Det är rimligt och bra. Vi vill ha trygga läkare som inte snurrar runt. Men i journalistrollen fanns en större frihet.
Efter studier i biologi, fysik och matematik vid Lunds universitet bar det av till New York, där Maria 1986 tog en magisterexamen i vetenskapsjournalistik. Under de nära fyra decennier som passerat sedan dess har hon skaffat sig ett lika imponerande som mångskiftande CV där alltifrån programledarskap för olika tv-produktioner, däribland ”Vetenskapens värld”, till ett stort antal styrelseuppdrag ryms. Men när jag inflikar att hennes karriär innehållit många intressanta vändningar protesterar Maria.
— Jag tänker inte på det som en karriär. Det har aldrig varit intressant för mig att göra karriär. Det är innehållet som jag varit intresserad av. Min drivkraft är göra nytta. Det jag tar mig för ska kännas meningsfullt, och så ska det vara svårt. Jag har många fel och brister, men ingen kan anklaga mig för att vara statusfixerad.
Avgick efter åtta dagar
Marias överlägset mest uppmärksammade uppdrag är det som handelsminister i Fredriks Reinfeldts regering, trots att det också blev hennes kortaste. Efter bara åtta dagar på posten avgick Maria då det uppdagats att hon många år tidigare använt sig av svart städhjälp och barnvakt.
I sitt sommarprogram från 2019 berättade hon om drevet, mordhoten och lidandet som dessa avslöjanden genererade. Jag som precis har lyssnat på programmet för första gången undrar om hon inte trots allt kan känna en tacksamhet över att det blev som det blev, med tanke på den nya yrkesinriktning som avgången i förlängningen resulterade i.
— För egen del kan jag känna så, men däremot var det inte värt smärtan som det skapade för mina anhöriga. De blev liksom jag otroligt hårt ansatta. Människor i min närhet mådde inte bra. Det kan jag inte förlåta mig själv för, svarar Maria dämpat.
Efter den förnedrande sortin från regeringen ville ingen ta i henne med tång, som hon själv uttrycker saken. De åtråvärda erbjudandena som hon tidigare uppvaktats med i parti och minut lyste nu med sin frånvaro.
Efter ett tips från en bekant sökte Maria upp företagsledaren Percy Barnevik som varit med och dragit igång biståndsorganisationen Hand in Hand. Snart var hon verkställande direktör för Hand in Hand International som sysslade med insamling och internationella partnerskap för systerorganisationer i Indien och Afrika. För första gången blev Marias högpresterande personlighetsdrag hennes akilleshäl.
— Jobbet var otroligt meningsfullt. Jag kände verkligen att jag behövde leverera resultat för de här kvinnornas skull och piskade därför mig själv jättehårt.
I jobbet ingick många resor, vilket ytterligare bidrog till min stress.
Läs även: Hitta nya vänner som vuxen – och få bättre hälsa på köpet
Symtomen försvann tack vare antiinflammatorisk kost
En förvärrande omständighet var att Maria samtidigt befann sig i förklimakteriet som gäckade henne med en rad svårtydda symtom.
— Jag kände mig nedstämd, hade ont i ryggen, var skvalpig runt magen och drog ofta på mig olika typer av infektioner. Eftersom jag var tränad i västerländsk skolmedicin utgick jag från att varje krämpa hade en enskild orsak. Det ryggonda berodde på att jag hade tränat för lite, infektionerna hängde ihop med det ständiga resandet, och deppigheten var kopplad till att barnen höll på att flytta ut…
För att komma in i bättre vanor tog Maria kontakt med en kanadensisk personlig tränare som hon hittade på nätet. Som komplement till träningsprogrammet skickade tränaren med mattips som utgick från den antiinflammatoriska kosten, vilken vid den tiden var relativt outforskad. Maria följde lydigt direktiven att äta mera gröna grönsaker, bär, nötter, frön, fet fisk, yoghurt och probiotika. Samtidigt uteslöt hon bröd, pasta och sötsaker.
— Efter sex veckor hade alla mina symtom försvunnit. Då började jag förstå att de inte varit isolerade från varandra utan hängde ihop. Vid samma tidpunkt satt jag i rådgivande kommittén för Lunds universitet där vi fick träffa en professor som talade om sitt nya revolutionerande arbete med något som kallades för antiinflammatorisk kost. Oj, tänkte jag, om den antiinflammatoriska kosten har hjälpt mig måste den kunna hjälpa fler. Att börja skriva böcker i ämnet var mitt sätt att skapa mening ur en motgång. Det bubblade i mig.
Läs även: Skapa goda vanor: 11 tips som hjälper dig leva ditt bästa liv
Föryngrande effekt på huden
Någon bättre reklampelare för den antiinflammatoriska livsstilens förtjänster än Maria går knappast att hitta. Hennes hud har en sådan uppseendeväckande spänst och lyster att jag inte kan låta bli att kommentera det.
— Ja, den är helt annorlunda sedan jag lade om min livsstil. Mina läkare säger att jag har fått mycket yngre hud än vad jag hade innan, bekräftar hon.
Under åren som förespråkare för den antiinflammatoriska kosten har Maria varit transparent med att hon någon gång emellanåt slirar ut från den hälsosamma huvudleden och gör små avstickare till onyttigheternas förlovade rike.
— De gånger jag trillar dit är nästan alltid när jag har druckit alkohol och är tillsammans med andra människor. Då blir jag euforisk och äter ohälsosamma saker i större mängder än vad jag egentligen mår bra av — exempelvis mörk choklad eller rostat bröd med massor av smör. Om jag är väldigt trött och behöver leverera arbetsmässigt kan det också hända att jag gottar till det för att orka.
Maria Borelius om sin kost och träning
Det var inte enbart det positiva tänkandets kraft som Maria fick anledning att omvärdera under skrivandet av den nya boken. Nya lärdomar på forskningsområdet tvingade henne även att modifiera sin uppfattning gällande intag av proteiner.
— När jag började med den antiinflammatoriska kosten åt jag stora mängder proteiner. Sedan dess har det visat sig att det finns en komplexitet kring proteiner som man inte kände till tidigare. Samtidigt som de är uppbyggande får de oss också att koppla på system som i förlängningen leder till åldrande.
Med andra ord en knepig ekvation för någon som vill leva så länge det går, men lider av osteoporos och behöver proteinerna för att stärka skelett och muskler.
— Så vad sjutton ska man göra? Min personliga lösning har varit att pulsa litegrann. Det innebär att jag de dagar jag stimulerar musklerna till tillväxt genom att styrketräna äter mina animaliska proteiner. De andra dagarna håller jag mig till en vegetarisk kost med tillägg av ägg och mejeriprodukter.
Läs även: Så undviker du fyra vanliga hudproblem
Utöver styrketräningen och yogan älskar Maria att promenera, springa simma och cykla. Oavsett hur träningen ser ut föredrar hon att träna själv — hemma, i skogen eller på gymmet.
— Det har att göra med att jag på 1980- och 90-talet var Jane Fonda-instruktör. Efter det tycker jag att det är lite jobbigt att träna under ledning av andra eftersom jag själv vill bestämma vad jag ska göra. Jag avgör vilken aktivitet jag vill ägna mig åt utifrån hur kroppen känns för dagen och vad jag tror att den är i behov av. Jag har blivit en jobbig elev, säger hon och skrattar.
Omvärdera tänket med pensionering
Kanske blir det så småningom en kursverksamhet på den italienska gården. Det ingår i alla fall i framtidsplanerna. För någon pensionering hägrar inte vid horisonten för den 64 år unga Maria. Även på detta område ser hon människorna hon träffade i de blå zonerna som inspirerande förebilder.
I japanska Okinawa mötte hon den gladlynta 100-åringen Sumiko som efter en arbetsdag på fälten instruerade Maria i sitt dagliga gymnastikprogram. Och på Sardinien fick hon en pratstund med ett gäng gubbar i åldersspannet 82 till 95 som under uppsluppna former byggde staket tillsammans.
— Ingen av dem var pensionerad i konventionell mening. Det handlade snarare om att de med stigande ålder bytte sysslor och gick ner i arbetstid. Jag funderar på om inte vi här också måste omvärdera hela tänket med pensionering. Inte så att man inte ska få lov att gå i pension efter ett slitsamt yrkesliv om man så önskar. Det jag vänder mig mot är att människor ses som ointressanta efter fyllda 65. Att göra saker som betyder något för andra, det ger liv. Då måste vi ha system som gör det lätt för människor att få bidra på sin nivå, efter ork och intressen. Människan har ett värde hela sin livsbana.
För några sekunder skymtar den undertryckta politikern i Maria fram. Numera är hon dock en stolt folkbildare med kärnbudskapet att vi inte bara är i händerna på våra gener utan att vi också själva har makten att påverka våra möjligheter att få leva ett långt och friskt liv.
Läs även: Skönhetstrender 2025: Hår, smink och hudvård
Fakta om de blå zonerna
De blå zonerna med längst medellivslängd i världen:
- Nicoyahalvön, Costa Rica.
- Sardinien, Italien.
- Ikaria, Grekland.
- Okinawa, Japan.
- Loma Linda, Kalifornien, USA.
Gemensamma livsstilsfaktorer för de blå zonerna:
- Deras kost är i huvudsak växtbaserad, i de flesta fall med små tillskott av animaliska proteiner. De äter sparsamt men näringsrikt. I stället för att snacksa som vi ofta gör äter de riktiga måltider, ofta gjorda på egenproducerade eller andra lokala råvaror.
- De tillbringar mycket tid utomhus, är aktiva och rör på sig hela tiden, utan att vara jäktade.
- De har en hög grad av andlighet, oavsett religion.
- De har ett stort socialt nätverk och en stark sammanhållning i familjen.
Maria Boreilius
Ålder: 64 år.
Familj: Maken Greger Larson och barnen Erica, 34, Jakob, 32, Gustaf, 31, och Beata, 29.
Bor: På en bondgård i Italien, övernattningslägenhet i Stockholm.
Yrke: Vetenskapsjournalist, biolog och författare.
Aktuell: Med boken ”Långlevnadsrevolutionen” (Bonnier Fakta) och podden Hälsorevolutionen.
