Text: Linda Andersson
Foto: Getty Images
Så snart jag kommit in i väntrummet på en av Stockholms radiologimottagningar dras min uppmärksamhet till en kvinna framme vid disken. Hela hennes uppsyn skvallrar om att hon helst av allt skulle vilja lägga benen på ryggen och fly därifrån.
”Jag känner en sådan ångest inför att ligga i magnetkameran. Jag tror inte att det kommer att gå!” upplyser hon med ängslan i rösten sköterskan som tar emot henne. Kvinnans påtagliga bävan väcker min omedelbara sympati. Bara en och en halv månad tidigare var det jag själv som satt i ett väntrum och kallsvettades inför min magnetkameraundersökning.
Klaustrofobi och MR-undersökning
Jag och kvinnan i väntrummet är långt ifrån ensamma om att gruva oss inför undersökningen. Över en halv miljon svenskar genomgår årligen magnetkameraundersökningar. För många är det förenat med stor oro att lägga sig i magnetkamerans trånga utrymme. Det bekräftar Pål Winkrantz, medicinsk chef för Unilabs röntgen i Sverige, när vi slagit oss ner i personalrummet.
— Det är flera patienter varje dag som inte tycker om det. Jag skulle uppskatta att det är ungefär en av tio som känner på det sättet, summerar han och får medhåll av en kollega.
LÄS ÄVEN: Linda lider av klaustrofobi – så klarade hon en MR-undersökning
Även om många betraktar magnetkamerornas tunnelformade konstruktion som en stor avigsida finns det flera fördelar med denna undersökningsmetod, förklarar Pål.
— För det första är undersökningen helt ofarlig så länge det inte finns någon metall i rummet, till skillnad från en vanlig röntgenundersökning där den joniserande strålningen kan orsaka cancer. En annan fördel gentemot röntgen är att magnetkameraundersökningar fungerar mycket bättre när det gäller att upptäcka skador i mjukdelar — det vill säga muskler, ligament och senor.
Öppen magnetkamera
Att man i Sverige numera inte erbjuder undersökningar med öppen magnetkamera utan uteslutande använder sig av de cylinderformade maskinerna har en given förklaring:
— Det är mycket lägre magnetstyrka i de öppna apparaterna, vilket medför att man får sämre bilder och att undersökningen tar längre tid.
Om så önskas kan man i avdramatiserande syfte få komma och titta på magnetkameran innan sin undersökning, men eftersom detta inte är någon standardiserad procedur för patienter med klaustrofobi måste man i så fall själv ta initiativ till ett sådant besök.
LÄS ÄVEN: Övervinn dina rädslor – lite i taget: Psykologens bästa tips
Att begära att få bli röntgad i rymligast möjliga apparat är ett annan förberedande manöver som Pål förordar.
— Det kanske inte låter som så stor skillnad mellan en apparat med en innerdiameter på 60 centimeter och en som är 70 centimeter i diameter, men faktum är det är en väldigt stor skillnad i upplevelsen av dem. Det kan också vara värt att veta att dagens magnetkameror både är större och bättre än de apparater man använde förr i tiden. Våra moderna magnetkameror inger en känsla av att vara större än vad de är tack vare sina mjuka öppningar och belysningen inne i tunneln.
Personalens bemötande spelar stor roll
Klaustrofobi är en irrationell rädsla för att bli instängd. Men det finns tankestrategier som i bästa fall kan betvinga känslan av kontrollförlust när man befinner sig inuti magnetkameran.
— Förhoppningsvis kan det vara lugnande att veta att man kan avbryta undersökningen när som helst. Under tiden man ligger i tunneln har man en nödknapp i handen. Trycker man på den kan man kommunicera med röntgensjuksköterskan i rummet bredvid och därigenom komma ut ur apparaten direkt, understryker Pål.
LÄS ÄVEN: 10 steg till att bli kvitt en fobi – Låt inte rädslan begränsa dig
Han tillägger att personalens bemötande kanske ändå är det som spelar allra störst roll.
— Det är oerhört viktigt att vi är lugna och avsätter den tid som behövs. Det sistnämnda kan vara svårt med tanke på att vi har ett pressat schema, men om patienten vill det kan vi i förväg boka in extra lång tid för en undersökning. Vi i personalen är väldigt vana vid det här. Vi dömer inte på något sätt den som inte kan göra undersökningen. Tvärtom känner vi sympati för dessa patienter, eftersom de inte har samma möjlighet som andra att få reda vad som orsakar deras besvär.
Panik under magnetkameraundersökning
Att patienter drabbas av panik inne i maskinen och inte kan genomföra undersökningen är ovanligt, men visst händer det emellanåt. Nästa gång väljer de flesta att preparera sig med en lugnande tablett som de får på mottagningen en stund innan undersökningen.
— Det fungerar oftast, men inte alltid, säger Pål.
En annan trygghetsskapande metod kan vara att ha en anhörig närvarande i undersökningsrummet.
— Det är något som vi skulle kunna erbjuda mer aktivt. Om man vill ha en anhörig med sig finns det inget hinder för det, så länge den medföljande inte har pacemaker eller annan elektronisk utrustning inopererad som kan påverkas av det starka magnetfältet.
LÄS ÄVEN: Slipp den eviga kampen mot obehagliga känslor
Om varken närvaron av en anhörig eller intag av ett lugnande medel har avsedd effekt och en magnetkameraundersökning är ogenomförbar, vad är då nästa steg?
Är man inlagd på sjukhus och har en allvarligare åkomma kan undersökningen i vissa fall göras under narkos, men det är inget som öppenvården har möjlighet att erbjuda.
— Nej, då skickar vi i stället ett svar till läkaren som skrivit remissen och meddelar att det tyvärr inte gick att genomföra undersökningen. Sedan är det upp till den läkaren att fundera ut om man kan lösa det på annat sätt. Ibland kan man använda sig av andra metoder. Om det exempelvis gäller en axel kan man se vissa strukturer med hjälp av ultraljud — inte lika bra, men kanske tillräckligt bra för att få svar på det man undrar över. Datortomografi kan också vara ett alternativ. Där åker man också in i en tunnel, men den är kortare och undersökningen går snabbare. Nackdelen är att man inte ser mjukdelarna lika bra som man gör med en magnetkamera.
