Okej, jag är en människa som lever med ångest, hur är det med dig? Hur känns din? Och vad gör du åt den? På det sättet tycker Anna-Karin att man borde kunna prata om ångest, på ett naturligt och rättframt sätt. Att panikångest skulle vara skambelagt är för henne obegripligt.
— Min ångest är en del av mig, jag lever med den. Framför allt accepterar jag den som en del av mig. För mig har det hjälpt att personifiera känslan, jag gav den ett namn — och det gjorde att jag kunde ta strid med den, säger Anna-Karin.
Läs även: Psykologen Martina Nelson: ”Det är inte själviskt att sätta gränser”
Anna-Karin är en hästtjej som älskar musik. Och numera är hon som hon själv säger en ”ofrivillig krögare”. Som liten var hon ambitiös och driven. Hon skulle ha bra betyg i skolan, helst i varje ämne, och sedan skulle hon göra karriär, kanske flytta till Stockholm… Men så blev det inte, istället träffade hon Lars.
— När vi möttes jobbade han i sitt familjeföretag med markentreprenad. I 20 år var jag en del i familjefirman.
Paret köpte en gård vid Söderåsen och började vid sidan om familjeföretaget köpa in och träna galopphästar.
Roten till panikångesten
Men vi ska gå tillbaka lite i tiden. Anna-Karin har grävt i sin historia för att skaffa sig kunskap om varifrån hennes ångest, som hon levt med sedan hon var liten, egentligen kommer ifrån.
Läs även: Neurofeedback: Ett traumabehandlande träningspass för hjärnan
— Jag är en produkt av en målinriktad och ansvarstagande person samt en visionär och idérik joker. Min mamma arbetade hårt, strukturerade och tog stort ansvar för familjen. Inte minst efter skilsmässa då hon fick dra ett stort lass med två barn, hus och häst, medan pappa med sina stora idéer och planer aldrig riktigt fick fotfäste i vardagen. Jag tror att det är från honom jag har fått min känslighet. Han var en skojfrisk och utåtriktad social person, men också en konstnärssjäl med ett oerhört känsligt inre.
Panikångestattack i skolan
Inom sig har Anna-Karin alltid haft en dualitet, hon har upplevt det som att hennes olikheter kolliderar. Samtidigt som hennes drivkraft är urstark (hon ger sig aldrig) var hon rädd och otrygg som barn.
— Jag har varit nere i helvetet och vänt. Under min värsta period i yngre tonåren, när allt var som svårast och jag kände att jag inte passade in i samhället där alla ska vara enligt normen, höll jag mig undan. Under en termin i åttan stannade jag hemma från undervisningen.
Läs även: Yoga och meditation blev Marias räddning – efter år av psykisk ohälsa
Efter att hon hade upplevt sin första panikångestattack i skolan vågade hon inte gå tillbaka av skräck för att det skulle hända igen. I stället blev hon hemma medan ångesten eskalerade.
Lärde sig att hantera ångestkänslorna
Kompisarna förstod sig inte på henne, de flesta i hennes omgivning tyckte att hon var bångstyrig. Till sist blev hon inlagd på sjukhus. Ingen visste vad eller var man skulle göra av henne. Att hota med skolplikt hjälpte inte.
Men så en dag tvingade hennes mamma med henne till ungdomspsyk, som ett sista desperat sätt att nå fram innan samhället tog över ansvaret för henne och på väg därifrån yttrade mamman några ord som fick henne att inse att hon själv måste ta tag i sin situation.
— För jag var ju inte sjuk, men jag behövde lära mig att leva med mina demoner.
Läs även: Konditionsträningens effekter – så påverkas du fysiskt och psykiskt
— Mamma sa att om jag inte gick tillbaka till skolan så skulle jag hamna på psyket för gott, och få en stämpel – i samhällets ögon svår att tvätta bort. Då startade min resa, jag begrep att allt handlade om hur jag hanterade mig själv, jag var ju inte sjuk. Jag var bara jag — på gott och ont.
Livrädd gick Anna-Karin tillbaka till skolan och lärde sig sakta men säker att dansa med sina demoner. När det blev alltför svårt ringde hon sin mamma som kom och hämtade henne, eller så fick hon sitta en stund hos skolsköterskan.
— Sedan gick jag ut i strid igen, men det tog sin tid. Det jag lärde mig där och då var att ibland har jag dåliga dagar och ibland bra.
Har slutat undvika ångesten
Livet gick vidare, hon lärde sig alltmer av sina egna läxor. Hon har inte ägnat sig åt att läsa självhjälpsböcker eller att gå i terapi, hon har i stället skapat sig en egenhändigt uppbyggd kognitiv beteendeterapi som går ut på att hantera ångestkänslor.
—Jag samlar på mig information från andra, när jag möter människor läser jag av deras signaler. Jag frågar andra hur deras ångest känns och så berättar jag om min egen. När jag undviker ångesten — då tar den över mig, men när jag frontar den går den över. Ångest är en känsla som alla har. Det är inget konstigt, säger Anna-Karin och fortsätter:
— För mig är ångest en nyans av rädsla, en variant av en mycket stark rädsla som går att jämställa med dödsångest. Ibland tar den sig psykosomatiska uttryck som tunnelseende, yrsel, att hjärtat rusar och overklighetsupplevelser. När det händer mig numera stannar jag i känslan och rider ut den. Jag förstår vad det är och det gör mig mindre rädd. Det konstiga är att jag ofta får panikattacker när det är som minst berättigat.
Mönster som utlöser panikattacker
Vet du idag vad det är som brukar utlösa din ångest?
— Att jag inte har ätit ordentligt, inte sovit, när jag stressar och så har jag märkt att det drabbar mig i perioder, mönster som jag har lärt mig se. Jag är en målinriktad, strukturerad och praktiskt person. Ofta kommer panikattacken när jag börjar slappna av efter en stressig period. Det kan hända plötsligt på köpcentrat eller när jag befinner mig bland en massa folk.
Trots en ständigt lurpassande demon väljer Anna-Karin att leva ett liv med många utmaningar. Hon och sambon är krögare och i det jobbet möter man mycket folk.
Läs även: Motion som medicin: Träna bort ångest och depression
När hon och Lars för elva år sedan tröttnade på att tävla med galopphästarna på Jägersro bestämde de sig för att sadla om. De hittade en gammal disponentvilla i Klippan, mitt i Skåne. De förälskade sig i det fallfärdiga huset, köpte det och därefter följde en rolig tid av att renovera Norrehus, som idag är restaurang, café, konsertscen och mysiga rum i ett personligt bed & breakfast.
Kreativitet hänger ihop med ångesten
Anna-Karins kreativitet har fått komma till uttryck, bara fantasin har satt gränser.
— Att få utlopp för min inneboende, starka kreativitet är en viktig ventil för mig. Jag är oerhört tacksam över att ha det personlighetsdraget, trots att ångesten är sammanlänkad med det.
I musikerkretsar är Klippansoundet välkänt. Det är ett begrepp som står för lekfullhet, rock, punk och av att en massa olika rockband har startats i just Klippan.
— Det är något med själen i Norrehus. Jag är driftschefen, Lars står i baren. Vi kompletterar varandra. Jag brukar säga att jag är bitchen i bakgrunden, säger Anna-Karin och skrattar.
Läs även: Madeleine drabbades av utmattningsdepression: ”Trädgården blev min läkning”
Med det menar hon att hon gärna håller sig lite i skymundan medan Lars är bartender och snackar med folk, men när det behövs är Anna-Karin beredd att säga ifrån. Hon är tuff och viker sig inte när det gäller.
— Jag är ingen kallpratare. Jag går hellre på djupet direkt, fast gärna på ett lättsamt sätt. Humor är en livsnödvändighet, även i de svåraste stunder.
Viktigt att prata känslor
När Anna-Karin och Lars är lediga sitter de allt som oftast i sin morgonsoffa, bakom stallet, hemma på gården i Krika. De har några gamla hästar kvar (den äldsta är 28 år), två hundar, katter och flera hönor.
— Lars och jag kan prata om allt. Där i soffan går vi igenom allt som händer. Samtal för mig är oerhört viktigt eftersom jag är en person som tar in allt och därför har behov av att bearbeta. Jag är vidöppen, högkänslig, andras känslor går bara rakt in i mig, men nu resonerar jag som så att folk får ta mig som jag är. Jag gillar inte sociala spel eller när andra visar upp en fin fasad som inte är hållbar. För mig är det starkt och själsligt givande att vara känslig.
När Anna-Karin för många år sedan började avdramatisera paniken och sluta smyga med den kunde hon istället börja leva med den genom att hantera den på olika fungerande sätt.
Antidepressiv medicin blev en kickstart
Ett av sätten var att ta hjälp av en psykiatriker som skrev ut en låg dos antidepressiv medicin. Den åtgärden blev en kickstart för henne, en väg att komma vidare.
— Medicinen kapade edgen av ångesten, och det var det jag behövde just då. Jag fick den extra energi jag just då var i behov av. Det är fysiskt krävande att alltid ta strid. Numera är ångesten mindre aktiv. Vi har dansat tillsammans, vi känner varandra, vi vet var vi har varandra.
På väg till jobbet känner Anna-Karin av vilken dag det är hon har framför sig, en dag av lugn och ro eller panik. Är det en stressig period och ångesten gör sig mer påmind drar hon på musiken på högsta nivå och ställer in sig på att fokusera på annat.
Läs även: Bettina hade dåligt självförtroende: Hypnos gav henne styrkan tillbaka
— Sådan är jag liksom. Jag sätter ett ansikte på demonen, stannar upp en stund och resonerar med den. Accepterar och försöker förstå vad det är demonen får fäste i för att kunna ta över, säger hon och fortsätter:
— Det är jävligt att stå mitt i ett anfall och ta smällen, men jag har blivit starkare och fått mer självförtroende efter varje fight jag har tagit. Jag är idag tacksam för min livsresa, den har utvecklat mig. För visst är det fantastiskt att vi människor är så olika varandra! Våra livsberättelser har så mycket att lära ut.
Anna-Karins råd till dig med ångest:
● Försök förstå dig på dig själv.
● Det är du själv som måste lära dig att hantera din ångest.
● Lär dig dansa med dina inre demoner.
● Se det positiva med ångest – den kan generera kreativitet.
● Om du fastnat – ta hjälp av antidepressiv medicin som en kickstart.
● Föräldrar! Förklara för era barn vad känslorna ångest och frustration är. Avdramatisera dem. Låt inte era barn gå oförberedda in i deras första möte.
Anna-Karins 3 insikter:
- Jag är en mer hel människa nu, tack vare min resa.
- När man vågar visa sin kompletta person utan fasader ger det bättre förutsättningar för välmående.
- Jag mår bra av att reflektera, att tänka efter, att samtala – och att utveckla de mjuka värdena. Det ger mig insikt och lärdom – om andra och om mig själv.
Anna-Karin Liljedahl
Ålder: 52 år.
Familj: Sambon Lars, brodern Ulf med familj, moster Anne-Marie, alla djuren.
Bor: På en gård i Krika, i Klippans kommun i Skåne.
Gör: Egen företagare, ägare av Norrehus, som ligger i skånska Klippan.
Se vad vi mer har skrivit om psykisk ohälsa och psykologi
