Christina Stielli: ”Jag har minimerat min oro till 15 sekunder per dag”

Tillhör du dem som ligger sömnlösa på nätterna av oro och stress? En gång i tiden var Christina Stielli precis likadan. Den ständiga oron gjorde henne till slut sjuk. Genom metodisk träning lärde Christina sig att ta makten över sin oro. Här berättar hon om hur hon bar sig åt.

Text: Linda Andersson
Foto: Thomas Carlgren

Det tycks aldrig ha funnits så många skäl till oro och stress som nu. Knappt hade coronapandemin hunnit börja avklinga förrän Rysslands president Vladimir Putin bestämde sig för att invadera Ukraina. I krigets kölvatten har vi sett stigande räntor, fallande börser och prisuppgångar på livsmedel, el och drivmedel.

Utöver dessa allmängiltiga stresselement har du kanske även mer personliga orosmoln på din himmel? Åldrande föräldrar, krisande tonåringar, sjukdom i familjen, en skavande kärleksrelation… eller vad det nu kan vara.

Men är det verkligen till någon hjälp för oss att vältra oss i oro över sakernas tillstånd? Nej, menar författaren och föreläsaren Christina Stielli, som med ett leende erinrar sig sin gammelfarmors visdomsord: ”Det är ingen idé att oroa sig för det kommer att gå åt skogen i alla fall.”

Christina Stielli
Familj: Två vuxna döttrar.
Bor: I Stockholms innerstad.
Yrke: Författare och föreläsare.
Aktuell: Som återkommande krönikör i Hälsa och med den kommande boken Dagbok för vardagslycka (Mondial förlag). Bloggar hos Hälsa.

— Fast man kan också vända på talesättet och säga: ”Det är ingen idé att oroa sig för det kommer att bli bra i alla fall.” Oavsett vilken formulering man föredrar så är oron farlig för oss. Om du hela tiden ältar saker som kan hända får din hjärna ingen ro. I förlängningen kan det göra dig sjuk. Oron har dessutom en förlamande effekt, vilket leder till att du tappar kraften att ta itu med det som du borde ta itu med.

LÄS ÄVEN: Motion som medicin: Träna bort ångest och depression

All oro och stress är förvisso inte osund. Exempelvis har oron för att bli sjuk varit av godo på så sätt att den fått oss att enträget sprita händerna och hålla avstånd under coronapandemin. Men sedan har vi då den där andra kategorin av oro som inte för något som helst gott med sig.

Christina menar att det går att träna bort sin oro. Det är långt mer effektivt än att vänta på att omvärlden ska förändras så att det inte längre finns någon anledning att behöva känna oro och stress över sådant som kan upplevas som hotfullt.

— Den osunda oron, där man oroar sig över sådant som man inte kan påverka, behöver man träna bort. Det kommer alltid att vara ens eget ansvar, hur hårt det än kan låta. Oron kommer inte bara att plötsligt försvinna av sig själv och världen kommer inte plötsligt att bli helt lugn, utan krig eller sjukdomar.

Hur gör man då för att ta makt över situationen och vända den passiva oron till konstruktiv handling?

Christina föreslår att man ska börja med att omformulera sina tankar.

— Istället för att panikartat tänka: Tänk om det och det händer, ska man fråga sig: Vad gör jag om det händer? Vad gör vi exempelvis om matpriserna blir högre? Kanske kan vi börja baka eget bröd eller odla potatis själva. Och om man är orolig för den stigande elkostnaden, då kan man kanske överväga att sänka värmen i något rum som man inte behöver använda. Att ändra tankegången på det här sättet tvingar oss att hitta lösningar, vilket får oss att må bättre.

Christina gav sig själv tre dagar för oro

Men även för personer som likt Christina är vältränade i att handskas med oro och stress uppstår det ibland prövande situationer. Från att ha haft en fulltecknad kalender för hela 2020 miste plötsligt Christina alla sina jobb när coronapandemin slog till. En fullkomlig mardröm för en egenföretagare som försörjer sig på att resa runt och föreläsa.

— Hade jag inte tränat på att bemästra min oro hade jag kunnat gå under i det läget. Nu gjorde jag istället så att jag tillät mig att vara ledsen, rädd och orolig i tre dagar. De dagarna gick jag runt hemma i lägenheten och hängav mig helt hämningslöst åt min oro. Jag intalade mig att det var lika bra att jag lade ner hela min verksamhet, jag skulle ändå aldrig få några jobb igen.

För att inte fastna i det uppgivna tillståndet var Christina noga med att hålla sin uppsatta tidsplan. Tre dagar fick hon lov att ge utlopp för sin oro, inte en enda minut längre.

— På den fjärde dagen började jag tänka över hur jag skulle tackla situationen. Det ledde till att jag bestämde mig för att lämna stan. Jag hyrde ett litet hus på landet där jag kunde sitta och skriva. Under ett par månaders tid bodde jag där och hade en helt fantastisk tillvaro.

LÄS ÄVEN: 9 örter som gör dig lugn: Naturlig lindring mot ångest och oro

På samma pragmatiska sätt hanterade Christina obehagskänslorna kring Rysslands invasion av Ukraina.

— Jag frågade mig själv hur jag bäst kunde förbereda mig ifall kriget mot förmodan skulle komma hit till Sverige, vilket resulterade i att jag printade ut alla viktiga lösenord och telefonnummer på papper. För mig blev det ett sätt att återta kontrollen över tillvaron.

Christina tillägger att acceptans är ett viktigt ord i sammanhanget, särskilt när det gäller sådant som ligger utanför vår kontroll.

— Ibland är det viktigt att kunna acceptera att saker och ting är som de är, istället för att slåss mot det som vi inte kan göra någonting åt.

När coronapandemin slog till miste Christina alla sina jobb. Då tillät hon sig att oroa sig i tre dagar, innan hon tog tag i situationen. Foto: Thomas Carlgren

Tappade håret och fick problem med magen

Vi ses i Christinas nya bostad, en ljus och pampig våning mitt i stan. Beslutet att flytta till en rymligare lägenhet har en tydlig koppling till hennes proaktiva förhållningssätt. Om hennes 86-årige pappa en dag inte längre klarar sig själv vill hon ha ett extra sovrum som hon kan upplåta åt honom.

Trots att Christina tycks vara en mästare i att hantera oro och stress vill hon ogärna benämna sig själv som expert. Den enda oron hon är expert på är hennes egen, betonar hon. Hon menar att hennes förtrogenhet med ämnet inte i första hand bygger på expertkunskaper utan snarare är sprungna ur personliga erfarenheter som fått henne att förkovra sig på området.

Det fanns nämligen en tid då Christina hade svart bälte i oro. Som ensamstående mamma till två tonåriga döttrar gick hon runt i ständig fruktan för att något skulle hända. Mest svårtyglad var oron när döttrarna begav sig ut för att festa med kompisar.

LÄS ÄVEN: Vänta inte med återhämtningen: Lär dig att stressa ner när du behöver det

— Om jag inte fick tag på någon av flickorna såg jag framför mig att hon låg i ett dike någonstans, vilket resulterade i att jag maniskt började ringa runt till alla kompisarnas föräldrar. Jag somnade aldrig innan tjejerna hade kommit hem, minns hon.

Ekonomin var ett annat orosmoment för Christina. Inte nog med att hon ensam skulle försörja sina barn, 2007 gick företaget där hon var anställd i konkurs. Under en period hankade hon sig fram på sporadiska frilansuppdrag som inte gav så värst mycket klirr i kassan.

— Jag visste att om någon av mina döttrar kommer och säger att hon vill klippa håret är jag rökt. Då räcker inte pengarna månaden ut. Jag märkte att oron gick ut över mitt jobb. Till slut började den även gå ut över min hälsa. Jag tappade hår och fick problem med magen.

Utformade metod för att hantera oron

När yngsta dottern efter studenten reste jorden runt med en vän nådde Christinas oro sitt crescendo.

— Många år senare har jag fortfarande kvar ett sms som min dotter skickade från Australien där det står: ”De säger att det är hajlarm, men Therese har varit uppe på berget och kollat. Hon såg inga hajar så nu ska vi bada.” Då var det svårt för mig att sitta hemma i Sverige och inte kunna ingripa.

Vid ett annat tillfälle ringde dottern från en ö i Indonesien och sa: ”Vi ska gå in i djungeln nu, mamma. Där kommer det inte att finnas någon mobilmottagning.”

— När jag inte fick tag på henne på sex sju timmar började jag efterlysa henne och hennes kompis. Usch, usch, usch… det var vidrigt!

Där någonstans började Christina inse att hon var tvungen att hitta en strategi för att hantera sin oro. På prov utformade hon en metod som gick ut på att hon skrev ner det hon oroade sig över.

— Varje morgon tog jag fram listan. Sedan satte jag en alarmklocka på tio minuter. Under denna ”orostid” oroade jag mig över alla saker som jag hade skrivit ner på min lista. Sedan fick jag inte lov att oroa mig mer förrän nästa morgon då jag återigen satte klockan. Om jag under dagen kom på något som oroade mig skrev jag ner det och sparade det till morgonen därpå då det skulle bearbetas.

LÄS ÄVEN: Lär dig att stoppa stressen – innan det är för sent

Likt en rökare eller tablettmissbrukare på avvänjning trappade Christina successivt ner sin ”orosdos”. Vecka två fick hon bara oroa sig i sju minuter, vecka tre i fem minuter och vecka fyra i två minuter. Vid det laget hade hon redan börjat ledsna på ritualen.

— Tredje eller fjärde veckan började jag känna: Men Gud vad löjligt och onödigt det här är. Varför ska jag ligga här och oroa mig? Det funkar ju ändå inte. När man oroar sig på det medvetna sättet får man väldigt klart för sig att det inte är till någon hjälp. Den osunda oron är inte till gagn för någon. Däremot är den en grogrund till stress och psykisk ohälsa. Om vi lägger tid på att göda den kommer den att bara att växa sig större.

Idag har Christina minimerat sin oro till omkring femton sekunder per dag. Om hon kunde vrida klockan tillbaka skulle hon utan tvekan välja att lägga sitt fokus på annat än att noja över än det ena än det andra.

— Så här i efterhand tycker jag att det var slöseri med tid. Idag kan jag känna att jag istället för att från morgon till kväll oroa mig för allting borde ha varit mer närvarande med mina döttrar. Oron gjorde mig inte till någon bra förälder. Absolut inte! fastslår hon bestämt.

De allra flesta av våra värsta farhågor besannas trots allt aldrig. Christinas yngsta dotter Sara blev varken uppäten av någon haj eller bortförd i djungeln under sin jorden runt-resa utan återvände hem välbehållen. Idag är Sara grafisk designer. Det är också hon som har illustrerat Christinas kommande bok ”Handbok i vardagslycka”.

I boken ger Christina läsarna konkreta verktyg för att navigera sig bort från oro och ältande. En effektiv metod för att mota bort de negativa tankarna och stävja oro och stress är att föra så kallad tacksamhetsdagbok, vilket Christina själv gör varje kväll.

— Först skriver jag ner tre saker som jag är tacksam över — Igår skrev jag att jag var tacksam över min fina balkong, att jag lyckas med mina Mårbackapelargoner och att jag har jobb den här hösten. Därefter skriver jag ner tre saker jag har gjort bra under dagen, tre saker som jag är stolt över och slutligen tre saker som jag behöver hjälp med. Exempelvis kan jag skriva: ”Hjälp mig att komma ihåg det jag ska prata om imorgon när jag ska föreläsa.” Då slipper jag gå runt och oroa mig över den saken.

Christina Stielli bloggar hos Tidningen Hälsa – läs här

”Den osunda oron, där man oroar sig över sådant som man inte kan påverka, behöver man träna bort.” Foto: Thomas Carlgren

Christinas råd för att bemästra oro och stress i skakiga tider

  • Begränsa din rädsla och oro till max två dagar. Längre än så ska du inte tillåta dig själv att ge utlopp för den.
  • Ta reda på vad du själv kan påverka och hur du bäst agerar. Gör det du kan där du är.
  • Formulera om tanken från: ”Tänk om det här händer”, till: ”Vad gör jag om det här händer?” Det ger dig handlingsutrymme.

Christinas råd för hur du bemöter överoroliga vänner och närstående

  • Underhåll inte personens oro. Självklart ska vi lyssna och vara en deltagande vän, men underhåll inte oron på så sätt att du går in i samma ältande. Då är det stor risk att du blir lite medberoende och hjälper personen ifråga att fortsätta oroa sig.
  • Uppmuntra vederbörande: ”Vi sätter klockan på två minuter och när den tiden har gått pratar vi om något annat.”
  • Sluta inte att höra av dig till personen. Visa medkänsla, men sätt upp tydliga gränser så att det inte tar för mycket av din energi. Kanske kan du ge personen en bok om oro som hen kan läsa.