När barnen flyttar ut: Så kan du hantera tomheten – och skapa en ny vardag

Under årens lopp har det flesta livsfaserna avhandlats i facklitteraturen. Man behöver inte leta länge för att hitta guidande böcker om att föda barn, hamna i klimakteriet eller gå i pension. Även för unga personer som står i begrepp att flytta hemifrån finns det en hel del litteratur att tillgå.

För föräldrarna som blir kvar i boet när barnen flyttar ut har det varit betydligt sämre ställt med skriftlig vägledning att luta sig mot. Fram tills nu. I den nyutkomna boken ”När barnen flyttar hemifrån — Känslorna, omställningen och det fortsatta livet” ledsagar psykologen Camilla von Below läsarna genom transformationen som uppstår då hemmet decimeras på sina yngsta familjemedlemmar och familjedynamiken förändras. Bokens tillblivelse tog avstamp i Camillas personliga erfarenhet av att befinna sig i detta stadium av livet.

Läs även: Den livsviktiga pausen – det här händer om du inte saktar ner

— Det började när min äldsta son tog studenten för två år sedan. När jag stod där på skolgården blev jag överraskad över hur ledsamt det kändes. Ännu värre blev det när min son till hösten skulle åka utomlands. Jag var inte missnöjd med någonting, det kändes bara så sorgligt att den här perioden av livet var över. Då tänkte jag på alla människor som under sina terapisessioner hos mig beskrivit tomheten de upplevde efter att barnen flyttat. Fram till dess hade jag inte till fullo förstått vad de gick igenom. Nu fick jag uppleva det inifrån.

Sorg när barnen flyttar ut

Sorgen och vilsenheten som föräldrar känner när barnen flyttar har fått sitt eget namn; ”tomma boet-tillståndet”, efter engelskans ”empty nest”. Camilla betonar att det inte är någon diagnos, så som exempelvis depression, utan snarare en reaktion på den nya situationen. Men trots att så oerhört många människor delar denna upplevelse tycks de flesta våndas i det tysta.

Varför har vemodet över att barnen slår sig fria blivit något av en förbjuden sorg? Camilla har en teori om det:

— Jag tror att många ser det här som ett lyxproblem. Man vill inte beklaga sig över att man är ledsen för att ens barn flyttar, eftersom det kanske finns någon i bekantskapskretsen vars barn inte kan flytta hemifrån, exempelvis för att de har särskilda behov eller är hemmasittare. Andra föräldrar kan vara rädda för att framstå som osjälvständiga om de delger sin omgivning känslorna de brottas med.

Identitetskris när barnen lämnar

Camillas två tidigare böcker har båda handlat om anknytningsmönster i relationer. Hur man tacklar barnens frigörelse och flytt hänger också det till viss del ihop med inpräglade anknytningsmönster, om än inte alltid på det sätt som vi tror.

— Det är lätt att förutsätta att om man har varit hemma mycket med barnet är det tuffare att släppa taget om det, men tvärtom kan det vara så att man då känner sig klar med familjelivet och vill gå vidare när barnet blir vuxet. Eftersom det inte finns så mycket forskning på området är det svårt att hitta en gemensam nämnare mellan de föräldrar som har svårast att hantera barnens flytt. Men jag tror att de som har haft en besvärlig relation till sina egna föräldrar oftare drabbas av en existentiell kris när barnen flyttar. Man kanske känner: Jag har byggt upp den här familjen som är som en familj ska vara. Vem är jag nu?
Ytterligare en rad faktorer avgör hur väl föräldrar till utflyttade barn anpassar sig till sin nya verklighet. Camilla konstaterar att det ligger något i uttrycket ”det är inte hur man har det utan hur man tar det”.

Läs även: Anna-Karin lever med panikångest: ”När jag möter känslorna går de över”

— Vad jag menar med det är att det inte enbart handlar om situationen i sig utan också om hur man tolkar den. Vissa känner att tillvaron blir meningslös när deras barn inte längre behöver dem och att man berövas på sitt värde. Andra tycker att det är härligt att barnen blivit vuxna så att man kan umgås med dem på ett nytt sätt. Hur man reagerar kan delvis bero på anknytning men också på hur ens liv har sett ut. Har man råkat ut för många förluster tidigare kan det hända att minnet av dem väcks till liv när barnen flyttar.

Sök inte tröst hos barnet

För många sammanfaller barnens flytt med klimakteriet, pensionering eller att ens åldrande föräldrar tacklar av och behöver mer stöd än tidigare, vilket kan göra denna brytningstid i livet ännu svårare. När stormen viner runt en är det värdefullt att ha en samtalspartner att luta sig mot, men att göra det utflyttade barnet till ens förtrogna just i detta sammanhang är inte tillrådligt, menar Camilla.

— Man kan på ett kärleksfullt sätt vara transparent gentemot barnet med att man har den här jobbiga känslan kring deras flytt. Däremot ska man inte begära av ens barn att de ska trösta eller lösa situationen åt en. Lösningen är att man tar tag i det här själv. För egen del tycker jag att har varit till jättestor hjälp att prata med andra som har gått igenom samma sak — däribland några äldre kollegor på jobbet som har berättat om hur det var för dem när deras barn flyttade hemifrån – eftersom de visade att relationen fortsätter och något nytt kommer efter.

Läs även: Psykologen Martina Nelson: ”Det är inte själviskt att sätta gränser”

Då ska du söka hjälp för nedstämdheten

När är det då läge att söka professionell hjälp för sin nedstämdhet kring barnens flytt?

— Sorg är en process som vi är rustade för att klara av, men om processen avstannar och man känner att det här är mer än en vanlig påfrestning ska man söka hjälp. Om man hamnar i en depression fastnar man ofta i ältande eller minnen. Det är också vanligt att man utvärderar sitt föräldraskap på ett självanklagande sätt. Man ska inte tänka att man är diskvalificerad från att söka terapi för att man ”bara” har sorg, svarar Camilla.

Hon fastslår att föräldraskapet är en enda lång träning i att släppa taget om barnen som gradvis blir alltmer självständiga.

— Men det tänker man inte så mycket på under resans gång. Då är man bara glad över framstegen barnet gör. När alla framsteg en dag har lett fram till att de inte behöver en längre reagerar många av oss med chock: Va, hur blev det nu då? Jag hade ju inte tänkt mig att det skulle ta slut.

Läs även: Kramar kan få oss att må bättre – det här händer i kroppen

Se barnens flytt som en ny början

För att i möjligaste mån kringgå känslan av att det utflyttade barnets frånvaro ofrivilligt har knuffat in en i en ny livsfas rekommenderar Camilla att man börjar förbereda sig för den annalkande förändringen i god tid.

— Det bästa är om man redan innan barnen flyttar börjar ge utrymme för de andra sidorna av sig själv. Utöver att vara förälder har man ju också flera andra roll-jag och intressen. I övrigt tror jag att det kan hjälpa att tänka på barnens flytt som en förvandlingsprocess där man växer ur någonting och så småningom kommer till en tröskel där man ska lämna det som har varit. När man befinner sig i gränslandet mellan det nya och gamla kan man uppleva en tomhet. Då ska man försöka tänka att man med tiden kommer att hitta ett sätt att fylla den där tomheten men att man behöver stå ut med den innan man har kommit över på andra sidan. Först när man har passerat gränslandet kan det nya börja ta form.

Läs även: Slipp den eviga kampen mot obehagliga känslor

Fokusera på din egen vilja

Efter att under många år självuppoffrande ha vigt sitt liv åt barnen har man efter deras flytt för första gången på länge huvudrollen i sitt eget liv. Men många föräldrar till nyligen utflyttade barn vet inte vad de ska göra med sin nyvunna frihet.

Läs även: Signe lärde sig att acceptera livets svåra bitar: ”Jag flyr inte längre”

— Det gäller särskilt kvinnor som många gånger har uttryckt sin vilja genom familjen och barnen. När det faller bort behöver man fråga sig själv: Vad vill jag nu? Vad mår jag bra av? För en del kan det vara smärtsamt eftersom man kommer i kontakt med sådant som under lång tid har fått stå tillbaka. Det kan vara väldigt jobbigt att inse att man inte har tillåtits hörsamma sin egen vilja. Det jag gör i min terapi är att hjälpa människor att rikta blicken mot sig själva, förklarar Camilla.

Många skiljer sig efter att barnen har flyttat

Även i parrelationen behöver man fråga sig vad man vill när barnen har kravlat ur boet. I vissa fall leder insikten om att familjelivet var kittet i relationen till att man skiljer sig. Så var det exempelvis för Camilla själv. I andra fall stärks relationen av att man får mer tid på tu man hand och inte längre i första hand är föräldrar. Åter andra behöver en nystart för att kunna fortsätta tillsammans. Det är i hög grad den sistnämnda kategorin som uppsöker Camilla och hennes terapeutkollegor.

— De har ofta gått in så hårt i föräldraskapet att de har lagt det som skavt åt sidan. Nu när det bara är de två känner de att den där taggen står i vägen för att få en nära relation. Det kan exempelvis handla om något partnern sade för flera år sedan som har etsat sig fast, att man känner att ens partner inte har stöttat en tillräckligt på något område eller att hen aldrig har intresserat sig för något som är viktigt för en själv. När man har pratat ut om det man stör sig på kan man börja diskutera vilken framtid man vill ha tillsammans. Ett sätt att hjälpa relationen framåt är att titta bakåt på vad man brukade göra ihop innan man fick barn. Om det nu fanns en sådan tid. Många lever ju i bonusfamiljer, tilllägger hon.

Ha roligt på egen hand och tillsammans

För att göra tillvaron meningsfull efter barnens flytt skaffar många sommarstugor och hundar. För första gången har man kanske också tid att odla nya intressen — antingen var för sig eller tillsammans.

— Det är inte farligt att göra saker på egen hand. Det farliga för relationen är om man plockar bort allt som leder till någon slags gemenskap. Det är oerhört bra för en relation att ha roligt tillsammans. Jag tror att det som har hänt många par som separerar är just att samlivet inte känns kul längre.

Även om omställningen som barnens flytt medför inledningsvis kan kännas som en tung uppförsbacke gäller det att komma ihåg att något angenämt i regel är att vänta man väl har kommit upp på det efterlängtade krönet.

— Jag tycker att man ska tillåta sig att njuta av att man inte längre behöver hämta, lämna och göra en massa andra saker i föräldrarollen. Efter att i många år ha skjutit undan sina egna behov har nog många vant sig av med att ha det bra, men det kan man ha nu.

Läs även: Finn glädje i en ny hobby: 5 aktiviteter som boostar din hälsa

Relationen till det vuxna barnet

Men barnen då? Även om de numera är vuxna och utflyttade fortsätter de ju att ha en viktig plats i sina mammors och pappors liv, om än under helt andra förutsättningar än tidigare.

Ibland tar det lite tid att hitta formerna för den nya vuxna och mer jämbördiga relationen mellan barn och förälder. Ofta beror det på att man har olika idéer om hur involverade man ska vara i varandras tillvaro.

— Som förälder måste man acceptera att medan barnen kanske har nyckel hos en själv kan man inte komma och gå som man vill i deras hem. Och om de inte vill att man ringer en gång varje halvtimme får man faktiskt låta bli att göra det. Det där kan vara svårt att tugga i sig, speciellt för de föräldrar som tycker att de är bästa vänner med sina barn, men man måste förstå att den vuxna relationen blir mer på barnets villkor. Om man gör det kommer man också att få en bättre relation, understryker Camilla.

Läs även: Psykologens tröst till dig som är deprimerad: ”Du är inte ensam – och det är inte ditt fel”

Undvik att återfalla i förmyndarrollen

Hon tillfogar att det också finns de föräldrar som inte tar tillräckligt ansvar för relationen till sina vuxna barn utan av olika anledningar hör av sig alltför sällan. Till dem har hon följande råd att ge:

— Försök att hitta ett sätt att visa att du bryr dig fastän barnet är stort. Kanske kan du skicka regelbundna sms eller länkar till artiklar om ämnen som du vet intresserar ditt barn. Om det vuxna barnet bor nära kan du erbjuda dig att komma över och bjuda på lunch.

När man väl har kommit innanför tröskeln hos barnet gäller det att hålla tand för tunga och inte återfalla i den förmyndarroll som man hade när barnet bodde under ens eget tak.

— Bete dig inte integritetskränkande genom att exempelvis kommentera vad ditt barn äter eller hur det har det hemma. En bra tumregel är att inte säga något till ditt barn som du inte skulle säga till en vän. Däremot kan du gärna stämma av med barnet om det tycker att du hör av dig för ofta eller för sällan. Var också öppen för att barnet kan förändras och utveckla nya intressen. Det är alltid värdefullt att hitta hobbys som ni kan dela med varandra.

Läs även: Övervinn dina rädslor – lite i taget: Psykologens bästa tips

Relationen kan bli sämre till en början

Om du upplever att ditt utflugna barn slingrar sig som en hal ål så snart du föreslår att ni ska ses, hav tröst! Forskningen visar nämligen att för många vuxna barn och deras föräldrar blir relationen sämre en tid före flytten för att sedan förbättras en tid efter att barnet har flyttat. Relationen underlättas då av att man inte längre delar hushåll och vardag med varandra.

— När man slipper tjafset och slitningarna som uppstår i ett gemensamt hem kan man umgås mer otvunget och ha roligt ihop. Enligt forskningen tar det vanligtvis minst ett år innan det sker, men om relationen är bra i grunden brukar den positiva vändningen alltid komma, försäkrar Camilla.